Om så kallad diskriminering

Idag hittade jag en artikel i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/debatt/article18265218.ab. Artikeln handlar om Ellinor Grimmark, som studerar till barnmorska, men vägrar utföra aborter. På grund av (naturligtvis) sin tro. Vad det är hon tror på framgår inte, vilket gör argumentationen ännu märkligare, men hon skriver att ”orsaken är min kärlek till barnen, även de ofödda, och min respekt för livet och dess upphovsman.” 

Respekt för livets upphovsman? Det är en intressant formulering. Jag antar att hon åsyftar någon form av gud som måste respekteras, men om vi ska se till hur människoliv i själva verket uppkommer så torde ju upphovsmännen vara barnets föräldrar. I viss mån fadern, men i större utsträckning modern, som ju bär, när och skapar barnet i sin egen kropp. Det blir lätt absurt om denna upphovsman (eller snarare upphovskvinna) väljer att genomgå en abort, och möter en barnmorska som vägrar hjälpa henne; på grund av respekt för henne. Så det argumentet faller pladask på eget grepp.

Vidare framför Grimmark för sin sak att de flesta andra europeiska länder låter barnmorskorna bestämma själva om de känner för att utföra aborter. Jaha säger jag. Det här är ju samma argument som vi alla använde när vi var barn, och ville få någonting av våra föräldrar: ”Alla andra får.” Argumentet blir inte bättre bara för att det är en vuxen människa som nyttjar det. 

Orsaken till Grimmarks upprördhet tycks vara att hon inte får arbeta som barnmorska om hon inte vill utföra aborter. Såpass upprörd är hon över detta att hon kontaktat Diskrimineringsombudsmannen, där hon med all sannolikhet tänker spela ut religionskortet. Jag hoppas innerligt att DO kommer komma fram till samma sluttas som jag. Nämligen att i arbetsbeskrivningen för en barnmorska ingår att utföra aborter. Det är således inte valfritt. Man kan välja att bli barnmorska, och utföra aborter, eller inte bli barnmorska, och slippa utföra aborter. Men man kan inte både ha kakan och äta den, som det så fint heter. 

Det är inte diskriminering att kräva att den anställde utför de arbetsuppgifter som ingår i yrket. Det kan inte vara diskriminering. Hur skulle det för övrigt se ut om vi fick välja fritt vilka delar av vårt arbete vi känner för att utföra? Svensklärare som inte riktigt har lust att lära ut verb? Busschaufförer som bara tänker stanna varannan hållplats? Det blir ju rätt fort riktigt löjligt, inte sant?

Advertisements

Idrott är fortfarande politik

Fredag eftermiddag attackerades en fredlig manifestation på Röda torget i Moskva av rysk polis. Bland de gripna fanns ordförande för svenska RFSL, Ulrika Westerlund. Vid gripandet var demonstranterna i färd med att sjunga ryska nationalsången. Westerlund beskriver förfarandet så här: ”Vi hade väl sjungit i fem sekunder när vi började veckla ut en regnbågsflagga, då kom poliserna och knuffade ned aktivisterna och slet sönder regnbågsflaggan. De var inte hårdhänta mot oss men väldigt aggressiva mot flaggan”

Så börjar alltså den ryska olympiadens tystande av samtliga röster för solidaritet med Rysslands hbtq-personer. Av polisens agerande förstår vi att de handlade just för att tysta vad som inte får sägas i Ryssland: Att alla människor får lov att existera, oavsett hur deras sexualtitet ser ut. För i Ryssland får man inte finnas om man inte är heterosexuell. Vi ser hur förtryckets lakejer störtar fram mot den randiga fanan, och river den i bitar. Inte för att demonstrationen verkar urarta, den har i själva verket inte ens hunnit börja, inte för att det finns risk för våldsamheter, endast därför att vad demonstranterna vill säga får inte sägas i Ryssland.

Westerlund greps tillsammans med ett tiotal ryska demonstranter. En dryg timme senare släpptes hon, utan förklaring vare sig till varför hon greps eller släpptes. Polisen tycks bara ha markerat att de kan ta vem som helst som står upp för mänskliga rättigheter. De ryska demonstranterna däremot hålls fortfarande kvar. Hur framtiden ter sig för dem kan vi bara spekulera i.

Något vi däremot med säkerhet vet är att vår svenska OS-trupp finns på plats i Ryssland. Om landets vedervärdiga lagstiftning mot ”homopropaganda” inte räckte för att förmå oss att hålla idrottarna hemma, kanske den här skändningen av yttrandefriheten kan få oss att ta hem OS-truppen. Att delta i tävlingar som arrangeras av en stat som Ryssland, utan att samtidigt med megafon i hand, iförd tävlingsdräkt i regnbågens färger idogt bestrida de vidriga förhållanden landets hbtq-personer får utstå, är att legitimera dess fruktansvärda lagstiftning. Idrott är politik. Kan vi äntligen en gång för alla förstå det? IDROTT ÄR POLITIK!

Angående Sverigedemokrater

Så händer det igen. Vi får än en gång en klar och tydlig bekräftelse på vad Sverigedemokraterna är för parti. Den här gången är det Expressen som har konfronterat så kallade näthatare. Det vi möter är oförfalskad, renodlad, smutsbrun rasism. Det är sannerligen inte första gången, och det lär knappast bli sista gången vi får en tydlig inblick i hur tankegångarna ser ut bakom den lismande retoriken. Är det inte dags att vi alla inser att det är precis dessa åsikter som partiet står för? 

Bilden av Sverigedemokraterna idag tycks vara bilden av ett parti som förvisso är lite ”invandringskritiskt”, eller kanske ”främlingsfientligt”, och som dras med ett anhang rasister längst ner i hierarkin, som inte riktigt har fattat att skinheadsdagarna är över. Partiet är mer eller mindre rumsrent, och avslöjanden som expressens är att betrakta som isolerade engångsföreteelser. Man säger att partiet förvisso innehåller en och annan rasist, men att man absolut inte behöver vara rasist för att sympatisera med SD. 

Jag förstår inte hur den bilden kan överleva. Trots att vi gång på gång får solklara bevis på partiets rasism. Trots att nära nog samtliga forskare på området beskriver partier som Sd som fascistiska. Trots att partiprogrammet bortom allt tvivel klargör att fascismen är ideologien (visst, de kallar sin ideologi för socialkonservatism, men det är kanske inte så konstigt). Hur kan det komma sig? 

Kanske beror det på att sanningen är fruktansvärt obehaglig. Kanske vill man inte se att rasismen är så utbredd, och återfinns i alla samhällsklasser, utbildningsnivåer och yrkesgrupper. Kanske för att rasisten, om vi ser till vad vi egentligen vet, inte nödvändigtvis är en ”idiot och bondläpp”, utan troligen återfinns alldeles inpå oss, var och en. Kanske orkar vi inte se att fascismen inte bara kommer smygande tillbaks, utan redan har reellt inflytande i riksdag, landsting och kommuner. Kanske är det av feghet vi blundar för det uppenbara. 

 För att citera Mikael Wiehe:

 De flesta går med strömmen om det går.

De flesta vill ju helst ha lugn och ro.

Men om fascismen kommer smygande tillbaks,

så är det du och jag som måste stå emot.

“Surrealistiska nyheter från det ockuperade Sverige”

”Surrealistiska nyheter från det ockuperade Sverige. Den mest vansinnigt socialistiska, vaksamma, omhändertagande och helt enkelt paranoida samhälle i världen har nått sin bottenpunkt.”

”Det här är helt sjukt. En galenskap som lägger sig över väst som vi aldrig bad om.”

Ojojoj! Vad är det som har hänt, undrar man ju. Vansinnig, galen, paranoid socialism? I Sverige? Som dessutom tydligen är ockuperat? Vad har jag nu missat, undrar jag förstås när jag i Svenska dagbladet läser dessa citat från utländsk media. 

Efter några rader till klarnar det. Det rör sig om en leksakskatalog. Okej. Är det någon sorts katalog från helvetet som vill sälja landminor till barnen tro? Nej. Det är en katalog som visar bilder på pojkar som leker med dockor, och flickor som leker med vapen. ”Att visa pojkar som leker med dockor och dockhus är helt oacceptabelt”, skriver någon. Av någon anledning är det ingen som nämnvärt hänger upp sig på flickorna som leker med vapen, eller så har SvD valt att utelämna kritiken mot just flickornas vapeninnehav. Hade kritik höjts mot det så hade jag kunnat begripa om någon blir upprörd, då leksaksaffärerna i så fall dubblerar sin målgrupp för leksaksvapen. Själv är jag inte så glad åt att vare sig flickor eller pojkar leker med vapen, men det kan ju vara ett eget inlägg någon gång. Nu ska vi kika på kritiken mot att leksaksaffärerna inte talar om för barnen vem som får leka med vad. För det är precis det som katalogen för en gångs skull låter bli att göra. 

Om ni någonsin har tittat i en konventionell leksakskatalog så vet ni ungefär hur det brukar se ut. Flickor i rosa spetsklänningar leker med dockhus och leksaksspisar, och pojkar i oömma blå, svarta och gröna kläder leker med teknikprylar och vapen. Det är ett tydligt budskap till vem som än tittar. Ett sexistisk budskap. Det konventionella katalogen definierar en pojke som en som har blåa kläder som ger rörelsefrihet, och gillar teknik och våld. En flicka definieras som en som har rosa klänning som hindrar rörelse, och gillar dockor och matlagning. I grova drag ser det vanligen ut så. 

Ändå är det inte den konventionella katalogen som utsätter barnen för indoktrinering, enligt många. Tvärt om menar man, är det katalogen som visar pojkar och flickor leka tillsammans, med alla möjliga leksaker, som är ”hjärntvätt”, och på något outgrundligt sätt ”manshat”. Jag tar det igen: När katalogen talar om för barnen vad respektive kön får leka med är det helt i sin ordning, men en katalog som låter barnen själva bestämma vad de vill leka med är ”extremt sjuk”. 

Jag tänker inte ens försöka förstå hur de som kritiserar leksakskatalogen resonerar. Jag tror nämligen inte att det finns något resonemang bakom. Bara rädsla. Vad man är så fruktansvärt rädd för vet jag faktiskt inte. Jag noterar att de flesta kritikerna är män, och jag antar att de är rädda att förlora sina manliga privilegier om könsrollerna luckras upp. Kanske fick de själva inte leka med dockor när de var små? Jag vet inte. Det är för mig obegripligt att någon kan tycka att det är ”så extremt sjukt med pojkar som leker med dockor”.

Jag kan bara svara att allt är väl i det ”ockuperade Sverige”. Om någon anser att en könsneutral leksakskatalog är ”bottenpunkten” så säger jag bara, du kommer att få fler chocker när kampen för jämställdheten går vidare. Hoppas hjärtat håller för det. Fast det är långt kvar. Någon socialism har vi inte sett på länge i det här landet, och kampen går allt som oftast i motvind. Dock kan jag i den rädsla som bor i er kritik se en smula hopp: Om sexisterna är rädda så är det ett gott tecken för oss som vill jämställdhet.

Och här kan man läsa den aktuella artikeln: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/konsneutrala-kataloger-uppror-utomlands_7704952.svd

Om kristdemokrater och sexualundervisning

Annelie Enochson (KD) tycker att RFSU (riksförbundet för sexuell upplysning) har för mycket inflytande i skolan. Barnen lär sig för mycket om sex minsann. Tydligen borde sexualundervisningen fokuseras på ”hållbara relationer” istället för att handla om sex. Vilket i mina öron låter en aning märkligt må jag säga.

Här kan man läsa artikeln i DN: http://www.dn.se/nyheter/sverige/kd-ledamot-ifragasatter-rfsu-i-skolan/

Varför är det märkligt nu då? Jo, kära läsare, det är märkligt av två skäl. För det första SKA sexualundervisningen upplysa om just sex, det blir lite som att undervisa i svenska utan att lära ut alfabetet om man inte pratar om sex. Enochson säger att hon ”tycker inte att man ska lära en 14-åring om analsex.” När hon sen får frågan om hon vill utveckla vad hon menar, svarar hon: ”Nej. Det blir bara fånigt.”

Ja, det blir bara fånigt. Analsex är sex, och sex ska ingå i sexualundervisningen. Det blir lite som att lära eleverna om första halvan av alfabetet, men skita i resten eftersom ”man inte tycker att man ska lära en 14-åring om ÅÄÖ”.

För det andra, och detta är än mer viktigt. Att bara lära ut former av sex som en kristdemokrat kan tänkas godkänna (jag antar att det blir missionären en gång i månaden), är djupt problematiskt. Det finns ungdomar som vill ha analsex, varför i helvete skulle de inte få lära sig om analsex då? Och varför ska de tvingas in i ”hållbara relationer”? De kanske inte har någon lust att ha några såna. Det här förslaget bottnar med all sannolikhet i homofobi och konservativ samlevnadssyn, och har ingenting att göra i en modern skola.

Om Enochson inte vill ha analsex så är det naturligtvis upp till henne, men hon ska inte tro att hennes sexuella preferenser ska bestämma vad elever lär sig i skolan. Om hon vill ha en ”hållbar relation”, så står det henne fritt att ha en, men hon ska inte tvinga ungdomar att leva i sådana för det. Det står var och en fritt att ha sex på vilket vis man önskar, och ha relationer av alla möjliga slag, det är ingenting som riksdagsmän ska lägga sig i. Och även om man nu själv inte vill ha analsex så kan man knappast ta skada av att veta att det finns andra som vill. Kunskap är inget hot mot något, men okunskap leder som bekant allt som oftast till fördomar och obehagligheter.

Tror Annelie Enochson verkligen att ungdomar slutar pröva analsex (om de har lust med det), bara för att de inte får lära sig något om det i skolan? Det tror inte jag. Men jag vet att de som prövar nya sexuella övningar kommer att få betydligt fler obehagliga upplevelser i bagaget om de inte får adekvat upplysning om vad de ger sig in i. Och jag vet att om man inte lär ungdomarna i skolan om andra sexuella preferenser än de som faller inom normen, kommer fler av dem att frukta det som de inte vet något om, med ökad homofobi och även minskad jämställdhet mellan lakanen till följd. En gång i tiden hade vi ingen sexualundervisning i skolan, och jag tror inte ens att jag vill spekulera i vilka hemska sexdebuter somliga – sannolikt med bred majoritet kvinnor och homosexuella – fick genomlida. Enochson kanske önskar sig den tiden tillbaka, men jag gör det då rakt inte. Jag vill att ungdomar i skolan ska få lära sig allt de bara kan om sex. På så många sätt som möjligt. Och jag är övertygad om att det är RFSU som är bäst lämpade att ge dem den undervisning jag tycker de förtjänar.

Skenhelighet i politiken

Är det någon som minns Omar Mustafa? Han som mellan 7 och 13:e april 2013 var suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Är det någon som minns varför han fick gå? Vad mediedrevet mot honom handlade om? Han var muslim. Och man kan ju inte vara muslim och samtidigt socialdemokrat, inte sant?

Okej. Jag håller faktiskt med. Jag tycker inte att politik och religion bör ha några som helst beröringspunkter. Jag har inget politiskt förtroende för religiösa politiker. Islam är en krigisk, hatisk, antisemitisk, kvinnoförtryckande uråldrig kvarleva från en ociviliserad tid före upplysningen och vetenskaperna. Men dessa egenskaper delar islam med både kristendomen och judendomen.

Därför är det anmärkningsvärt att när regeringen tillsätter en arbetsmarknadsminister som är fundamentalt kristen, är det tyst. Inga stormar i media. Muslimen måste försvara sin religion på heltid. Den kristna får någon liten fråga, svarar med ”ingen kommentar”, och så var den saken klar. Det är sannerligen anmärkningsvärt. För Elisabeth Svantesson är inte lite ”svenskakyrkanmyskristen”, utan är medlem i Livets ord. Är motståndare till abort, klassar homosexualitet som en sjukdom, och tror att jorden är sex tusen år gammal och skapades på sex dagar. Dessutom förnekar hon klimathoten. Är det inte intressant att utreda en aning mer?

Jag tycker inte att en sådan människa ska vara arbetsmarknadsminister. Tycker hon att homosexualitet är en synd, så kan väl lika gärna arbetslöshet bero på synd, och så får vi bikta oss när vi går till arbetsförmedlingen. Varför inte? En människa som på fullaste allvar tror att gud skapade jorden på sex dagar kan inte antas resonera rationellt på något plan överhuvudtaget.

Nu kanske någon invänder att jag tillskriver henne en världsbild hon inte har. Jag hoppas för all del själv att jag gör det. Men det här är religionen hon tillhör, och om hon inte vill förknippas med deras vanföreställningar så råder jag henne att 1) gå ur sin kyrka omedelbart, och 2) offentligt klargöra sin religiösa ståndpunkt. Om hon då kan stå för en sekulär världsbild så är hon i mina ögon inte värre en vilken annan moderat som helst. Men tills dess kommer jag anta att hon tror på de här tokerierna, och de hör inte hemma i regeringen.

Om vi återgår ett ögonblick till Omar Mustafa så satt han alltså i oppositionens partistyrelse, inte ens en ordentlig maktposition, men hans religion var grund nog att sopa bort honom. Men Svantesson är arbetsmarknadsminister, en rejäl maktposition, men hennes religion är inget problem. Det är alltså hela skillnaden mellan att vara kristen och att vara muslim. Jag försvarar ingen av dessa religioner. Jag likställer dem. De är båda precis lika vansinniga. Men jag höjer på ögonbrynen när muslimen tvingas gå och den kristne blir minister. Här osar det unket i medierna. Jag får för mig att Sverigedemokraterna jublar i smyg.

Så kallat folkvett

Jag kom över en text i DN i afton. Där arbetar en kvinna som heter Magdalena Ribbing, och hon är folkvettsexpert hon. Vilket förvånar och upprör mig, eftersom jag i det jag läser inte kan skönja någon form av folkvett överhuvudtaget. 

Det förefaller som att man kan skriva till denna ”expert” och ställa frågor som rör folkvett, och det har en kvinna som har problem med sin chef gjort. Problemet består i att chefen stirrar på hennes bröst. Kvinnan skriver att det gör henne mycket obekväm, och hon funderar på att byta arbetsplats. Vidare vore hon mycket tacksam för förslag för att slippa utsättas för ett sådant oacceptabelt beteende.

Vad svarar då Ribbing, som ju är expert på vett och etikett? I korthet säger hon att kvinnan får lov att klä sig mindre utmanande om hon inte vill bli betittad. Jag citerar nu Ribbings svar: ”Man har förstås rätt att klä sig efter sin egen smak men vill man inte bli sedd som främst ett sexobjekt behöver man välja kläder därefter. Alltför många har kolleger eller chefer som inte begriper var gränserna går för en diskret smygtitt och ett öppet och störande stirrande. Kvinnor måste via klädval hjälpa dessa arma stackare.”

Vidare uppmanar hon kvinnan att ta på sig en stor kofta eller väst när hon ska träffa sin chef, för att hennes bröst då inte syns, och syns de inte kan han inte stirra på dem. Problemet löst. Hurra för folkvettet!

Det gör mig så ledsen att läsa det här. En kvinna upplever sexism på sin arbetsplats, befinner sig i underläge gentemot sin chef, som både har högre status på arbetsplatsen och är man. I sin frustration och vanmakt över att inte kunna sätta sig upp mot sin manlige chef skriver hon till någon hon tror kan hjälpa henne, och får till svar att det är hennes fel att chefen stirrar. Att hon måste klä sig annorlunda, eftersom han inte kan sluta stirra. Hur har Ribbing mage att häva ur sig något sådant? Det är så uppenbart fel att vem som helst kan se det, och ändå står det under folkvett i en av landets största dagstidningar. Skämmes ta mig fan!

Här kommer istället mitt tips till kvinnan: Den som brustit i folkvett är ingen annan än din chef. Han tar sig rätten att objektifiera dig och utnyttjar dessutom sin överordnade position för att utsätta dig för ett mycket obehagligt beteende. Jag råder dig därför, trots att det är mycket svårt, att prata med din chef om detta. Berätta hur du upplever hans stirrande, och tala om att du inte accepterar det. Förklara också att om han inte upphör med sitt oacceptabla beteende är du beredd att tala med facket, och även chefens överordnade. Det är fullt möjligt, till och med troligt att du blir bagatelliserad, förlöjligad och ignorerad. Kom då ihåg att det är så makten gör för att trycka ner och härska. Läs på lite om härskartekniker, och tala gärna om för honom när han använder dem. Jag ska vara uppriktig: Det är faktiskt inte omöjligt att han trots allt detta fortsätter att stirra, eller fortsätter förlöjliga och förminska dig. I så fall tycker jag att du ska gå till facket och dra det så långt det bara går. Chefen ska inte få komma undan med sånt här.

Det kommer att vara svårt. Det kommer krävas mod, men jag är säker på att många kommer att stötta dig. Se till att så många som möjligt vet vad som försiggår så ska du se att du inte är ensam i din kamp. Det är mitt råd. Det kanske inte passar, det kanske inte fungerar, men det faller åtminstone inom ramen för folkvett. Något som ”folkvettsexperten” Ribbing inte lyckas med. 

Här kan man för övrigt läsa texten i DN: http://blogg.dn.se/etikettfragan/2013/09/30/brostbetittad/